Hem > Artiklar > Noje > Mordet-i-studiohallen-novell

Mordet i studiohallen

Mordet i studiohallen
Mordet i studiohallen av Julia Eriksson. Bild inlagd: 28 oktober 2013

Det var en måndags morgon, Ina skulle just möta Rasmus för att gå till skolan med honom.
- Jag går nu, ropade Ina till sin mamma.
- Okej! ha det så bra, svarade Pia , Inas mamma..
- Mm, mumlade Ina. Hon gick ut och stängde dörren efter sig. Där utanför hennes tråkiga mörka gamla trädörr stod Rasmus. Han öppnade munnen och sa:
- Kom nu, vi kommer försent! Han lät stressad.
- Ja, jag kommer, sa Ina irriterat medans hon packade ner sin apelsin som hennes mamma gett henne. Sedan gick dem till skolan. Efter tjugofyra minuter var dem framme, vägen kändes lång som vanligt. Dem möttes av Veronica och Elsa. Veronica var den populära tjejen med  sin bästa vän Elsa. Dem var sminkade som vanligt.
- Hej, Rasmus, sa fjortis Veronica som tydligen var kär i Rasmus.
- Hej, sa Rasmus med tro och hopp om att hon skulle försvinna.
- Veronica, Elsa, kom! Ni ska få en sak. Det var Veronicas mamma Sandra som lät allvarlig.
Veronica och Elsa sprang till Veronicas mamma.
Rasmus pustade ut.
- Jag hatar Veronica och hennes dumma vän Elsa, sa Rasmus.
- Du är inte ensam om det., svarade Ina.
Dem kollade på klockan, Den var tillräcklig mycket för att dem skulle kunna få gå in.
När dem var inne var det alla treor, och alla tvåor och några från deras klass som sprang i fullfart mot studiohallen. Ina och Rasmus var väldigt nyfikna. Dem sprang dit som alla andra barn gjorde. Dem fick syn på en grupp med ungefär femtio elever som stod i en cirkel och kollade på något. Dem såg tre poliser, två doktorer och sina fröknar. Alla såg oroliga ut. Så klart blev Rasmus också orolig. Ina med förstås. Dem gick fram till den stora gruppen med elever. Dem fick syn på Pontus, den personen som en gång varit deras vikarie. Han låg på golvet med blod över hela kroppen och såg döende ut.
- Oh herregud! vad har hänt?! sa Rasmus. Han kollade på Ina, hon stod bara och stirrade på den döende vikarien.
- Jag vet inte vad som har hänt.. sa Ina sorgset och besviket.
- Jag skulle vilja att alla elever går till sina fröknar och lyssnar på dom. Det var en av dem tre poliserna som stod allvarligt och pratade i en mikrofon.
Ina och Rasmus gick till sin lärare Solveig. Det såg ut som om hon skulle svimma. Framför henne stod några elever från Ina och Rasmus klass. Solveig ropade in den andra delen av klassen som kollade på liket. Dem var där efter några sekunder.
Sedan gick klassen till sitt klassrum.
- Jaha, som sagt blev Pontus, vår vikarie skjuten. Få inte panik barn. Sa Solveig sorgligt.
- Jag har en fråga, sa Elsa som satt i soffan bredvid Veronica.
- Ja? sa Solveig.
- Alltså vem var det som sköt Pontus? sa hon medans hon tuggade sitt tuggummi .
- Det vet vi inte än, tyvärr. Sa Solveig medans hon tog på sig sina glasögon.
- okej. Sa Elsa.
- Som sagt, vi kommer ha matte nu och sen får ni gå hem. Och vi öppnar inte skolan förrän nästa måndag igen för att polisen ska vara här och kolla lite ledtrådar. Alla blev jätte glada och börja genast prata med sina kompisar som satt framför dem.
- Tysta! sa fröken Solveig för att få uppmärksamhet.
Alla satte sig stilla och tysta på sina stolar.
- Vi ska ha matte nu, ni som inte har med  era matteböcker och pennor går och hämtar det nu, sa Solveig strängt.
Veronica och Elsa gick ut och några killar följde efter, efter en stund kom dem tillbaka.
- Slå upp sida elva.
Alla lyssnade på Solveig och slog upp sida elva i den stora röda matteboken som dem haft i två år. Plötsligt hörde dem ett ljud, ett högt och irriterande ljud. Alla kollade vart ljudet kom ifrån. Alla stirrade på Jonte, den busiga och jobbiga Jonte. Han hade sin mobil i handen.
- Vi slutar nu, vi slutar nu! utropade Jonte.
Alla reste sig upp och gick iväg till sina skåp.
- Jaha, Jonte. Du stannar kvar, jag ska prata

med dig en stund, väste Solveig.
Men innan hon ens han slänga blicken på han var han borta. Solveig suckade.
- Hejdå fröken, sa  Ina.
- Hejdå Ina! vi ses om en vecka. Sa Solveig stolt.
Sen gick Ina och Rasmus ut till skåpen och la in matteböckerna.
-  Ska vi försöka lista ut det där mordet? viskade Ina till Rasmus.
- Ja, det låter kul, viska Rasmus tillbaka.
- Då så, vi går hem till mig. Sa Ina.
- Okej, svara Rasmus.
Ina och Rasmus gick ut genom korridoren. Efter några minuter var dem framme vid parkeringen, en svart bil tutade på dem, det var Inas mamma.
- Hej ungar, hoppa in! jag kör er hem, ropade Pia, Inas mamma.
Rasmus blev glad över att slippa gå den långa tråkiga vägen. Ina blev också glad. Dem klev in i bilen och satte sig på varsitt säte.
- Tack Pia, sa Rasmus glatt.
- Varsågod! sa Pia.
Ina log bara och kollade ut genom fönstret.
tio minuter hade gått och dem var framme.
Rasmus och Ina öppnade bildörrarna och gick ut.
- Ni kan gå in, jag ska åka och handla. Jag gjorde pannkakor, dem ligger färdiga på en plast tallrik vid spisen.
- Okej, tack mamma. Sa Ina.
Sedan gick dem in, Ina dukade fram tallrikar och bestick medans Rasmus bar pannkakorna till bordet och satte ner dem.
- Hmm, det är något vi har  glömt.. sa Rasmus fundersamt.
- Sylten! Hojade Ina.
- Juste! jag kan ta fram den. Sa Rasmus snällt.
- okej, tack. Sa Ina glatt.
När Rasmus dukat fram den goda, färska jordgubbssylten tog dem varsin pannkaka och började äta.
- nå, hur ska vi komma på vem det var som sköt Pontus? sa Ina.
- Vet inte. Sa Rasmus samma stund som hans pappa Robin kom ner.
- Hej ungar, skulle ni kunna gå till Ronny, ni vet han som säljer jagar vapnen och lämna dessa skor?
- Visst pappa. Sa Ina medans de dukade undan och tog på sig skorna,
Dem gick ut på den långa ängen och kom fram till vägen där dem går till skolan, sedan hittade dem ‘’ Ronnys Jakt Gevär ‘’ affär som låg helt öde bredvid den långa smala motorvägen.
Dem gick in i den och fick syn på Ronny.
- Hej Ronny, vi skulle lämna några skor till dig sa pappa.
- Hej Ina, jag kan ta dem nu. Tack för att ni lämnade dem.
Ina och Rasmus gick ut och satte sig på en bänk.
- Jag tror det är han! vrålade Rasmus.
- Va? undra Ina. Men hon hann inte säga något förrän Rasmus rusat in i affären.
Ina suckade och gick in.
- Det är du, du som sköt Pontus? Eller hur, sa Rasmus elakt.
- Va? nej, men jag sålde precis ett vapen till Lars, du vet, brevbäraren. Och jag läste i aftonbladet att Pontus blev skjuten av exakt samma vapen.
- Jasså, sa Rasmus förvånat.
- Så det är han, fräste Ina.
- Nu drar vi till bredbäraren! sa Rasmus högt, sedan sprang Ina och Rasmus till posthuset.
- Där är han! ropa Ina.
- Nu tar vi han, sa Rasmus.
Sedan sprang dem med full fart mot honom.
- Var det du? väste Ina.
- Va? sa Lars.
- Det var du som sköt Pontus! sa Rasmus.
- Ja, det var jag.. sa Lars sorgset och förvånat.
- Så det var du? Sa Rasmus.
- Ja, vi var kompisar när vi var ungefär tjugofem år och han lånade fem tusen kronor av mig, men jag fick aldrig tillbaka dem, så jag blev lite irriterad och arg. Förlåt! Jag ångrar att jag gjorde det.
- Jasså. Sa Ina. Men Rasmus hade redan ringt polisen och dem var där, dem tog fram handbojor och satte dem på Lars.
- Tack ungar, ni har varit till stor hjälp! sa en av poliserna.
- Det var så lite så. Sa Rasmus stolt och log mot polisen.
- Nu tycker jag att vi går hem. Sa Rasmus.
- Ja, en fråga bara, tog ni dna test? frågade Ina.
- Ja, det gjorde vi. Sa polisen.
- Kom nu Ina! vi går hem nu.
- okej, sa  Ina nöjt.

Inlagt: 28 oktober 2013
Författare: Robert Eriksson
Kategori: noje


Kommentarer
OBS!
Alla kommentarer granskas manuellt innan publicering. HTML och webbadresser är Ej tillåtna.

Namn

E-post (Visas Ej)

Kommentar

Image Verification

Kommentarer
-